ÖB: Varje enskild reservofficer behövs

Överbefälhavaren tar sin utgångspunkt i krigsorganisationen, i att bli en operativt starkare försvarsmakt. All satsad ekonomi ska göra Försvarsmakten bättre och organisationen vara fylld med rätt utbildad personal.

– Bland annat 8000 värnpliktiga, och inga andra kan utbilda vår personal än vi själva. Här ser jag reservofficeren framför mig, precis som när jag själv möttes av reservofficerare när jag var värnpliktig.

Ja, vilken är din personliga erfarenhet av reservofficerare?

– Efter grundutbildningen jobbade jag med reservofficerare i befälslaget. En av dem är skyldig till att jag sökte till flygvapnet. Min chef i minspärrtroppen var reservofficer, han var otroligt duktig. Det var väldigt naturligt att reservofficerarna fanns på plats, väldigt stabilt. Sedan har det varit en resa genom hela min karriär med övningsverksamhet där reservofficerarna har varit med som en mycket tydlig del. Sentida erfarenheter är mer en del av det dåliga samvetet. Under perioden med fokus på internationella insatser klarade vi inte av att möta förväntningarna från reservofficerskollektivet att kunna delta i övningar. Nu är vi i en helt annan situation. Vi är på väg, det går framåt för varje år.

Hur ser du på reservofficerens betydelse för försvarsförmågan och Försvarsmakten?

– Väldigt positivt. Om vi inte har haft drivkraften innan så finns den nu. Vi behöver fylla den krigsorganisation som är beslutad med rätt befattningshavare, inte minst reservofficerare. Jag ser också möjligheten att bidra i grundorganisationen. Många reservofficerare kommer att bära in kunskap från sina civila karriärer som vi är i behov av.

Och framöver?

– Då kommer reservofficerarna att bli ännu viktigare. Vi ska vara nästan 100 000 personer år 2030. Väldigt många av dem kommer att vara värnpliktiga och reservofficerare. Behovet tydliggörs och blir ännu starkare.

Hur skulle du vilja att man använde reservofficerssystemet?

– Nummer ett är att förbanden fyller de behov de har. Men många reservofficerare är också framstående personer som kan prata om Försvarsmakten i det civila. Vikten av ”ambassadörsskap” kan man inte nog understryka.

Vad tror du krävs för att fler reservofficerare ska kunna tjänstgöra än idag?

– Bland annat att vi skapar högre precision i att planera personerna. De ska inte bara komma in och vara arbetskraft, det måste också finnas något som lockar dem att stanna kvar. Kompetens och utveckling ska ligga som en röd tråd. Vi var rätt duktiga på det förr: Du skulle in och göra krigsförbandsövningar, gå ytterligare en kurs, du skulle bli befordrad. Om vi kan visa att man får göra den resan tror jag att det genererar intresse, det tycker jag att vi ska jobba vidare på.

Hur tycker du att man ska använda reservofficerare för att lösa bemanningen av Nato-staber?

– Oavsett om reservofficeren ska bemanna Nato-strukturen eller inte så kommer behovet öka tack vare Nato-ansökan, inte minst för att täcka behov här hemma. Det kommer förmodligen att vara lite längre tjänstgöringsperioder. Det finns ju många som har jobbat internationellt, kan systemen och har förståelsen för det här så det är klart att de är intressanta. Men innan man lovar något måste man se över det på ett ordnat sätt. Där är vi inte än.

Många reservofficerare upplever att Försvarsmakten brister både i kommunikation med och kunskap om reservofficerare. Skulle du kunna tänka dig att tillsätta en general med särskilt ansvar för tidvis tjänstgörande personal så att personalkategorin prioriteras upp?

–  Nej. Att toppstyra är helt fel signal när vi nu ska utveckla oss mot uppdragstaktik och decentralisering. Det behövs snarare mer resurser ut mot försvarsgrenar och stridskrafter, så att de får ihop det. Det finns goda exempel på förband som tar hand om sina reservofficerare på ett utmärkt sätt och det finns sådana som har en lång väg kvar. Men det är på gång.

Du själv är tydlig med att tidvis tjänstgörande personal är viktig. Men det funkar inte riktigt så i verkligheten på alla förband. Vad vill du säga till förbands- och krigsförbandschefer?

– Det är väldigt olyckligt om det finns en uppfattning att ”nu när vi har plikten löser det alla problem och den tidvis tjänstgörande personalen kan stå tillbaka”. Ingenting kan vara mer fel. De T-tjänstgörande är ju en resurs som ÖB har dragningsrätt på innan de tunga politiska besluten behöver fattas eller för att frigöra resurser. Mitt löfte är att fortsätta att tjata – trycka på, tydliggöra, återkoppla, kontrollera i kommandokedjan. Förbandscheferna ska fortsätta jobba med sina T-anställda, fortsätta att se till att de kommer in och övar, fortsätta att rekrytera. Jag förväntar mig det. Vi har en organisation som ska fyllas och rätt goda förutsättningar att göra mer än vad vi gör idag. Då kan inte en personalkategori stå tillbaka av något skäl. Trots omvärldsutvecklingen, att vi ska nå 2 procent av BNP, att vi ska bli Nato-medlemmar, att vi ska gå in i en ny struktur i högkvarteret och vi ska jobba på ett annat sätt… så måste vi orka, det är inte valbart. 

Vad vill du säga till den enskilde reservofficeren som försöker få möjlighet att tjänstgöra?

– Jag vet att varje enskild reservofficer behövs. Jag vet också att alla inte får kontakt och den träff som de behöver, men var lika ihärdig som jag. Förutsättningarna blir bättre och bättre, så fortsätt och ligg på. Ge inte upp, tack! Du behövs!