”Reservofficeren ska ses som en självklar del av förbandet”

Det är början av september och Michael Claesson har äntligen fått en ställföreträdare och lite avlastning i jobbet som försvarsstabschef. C FST (tillika ÖB stabs­chef och chef Högkvarteret) har haft en del att göra de senaste åtta månaderna:

Stöd till Ukraina. Natoansökan. Fortsatt tillväxtarbete och anpassad beredskap. Allt ska sättas i relation till produktion.

– Jag implementerar försvarsstaben både som organisation och som förhållningssätt med ett distribuerat mandat till försvarsgrens- och stridskraftschefer. Jag arbetar med att fullfölja genomförandeplanen och med att identifiera olika aspekter av innevarande försvarsbeslut och det som ska underbygga vårt råd kring nästa försvarsbeslut. En intressant och många gånger utmanande uppgift eftersom förutsättningarna har förändrats i så hög utsträckning.

Hur ser du på reservofficerens betydelse för Försvarsmaktens tillväxt?

– Den är helt central. Vi kommer inte att kunna fylla krigsorganisationen med yrkesofficerare.

Det finns vissa som tror att det är omöjligt att nå måltalen för hur många reservare som behövs?

– Att sänka måltalen är defaitistiskt. Vi är nog ganska konservativa i Försvarsmakten vad gäller synen på utbildning. Här finns mycket att göra. Varför skulle inte reservare kunna utbilda reservare? Civil kompetens kan stå för vissa delar av utbildningen och den militära kompetensen behöver inte vara fast placerad på en militärhögskola. Det finns ett antal påbyggnadssteg som mycket väl skulle kunna genomföras digitalt.

Vi behöver sätta organisationen. I vissa fall kommer det nog bli ett antal ganska hårdhänta justeringar.

Michael Claesson

Vad kännetecknar enligt dig en reservofficer som utgör en resurs?

– Det är en kompetent person som är aktiv i försvarsfrågor och i att söka och upprätthålla relationer med sitt krigsförband. En kameleont i positiv mening med hög kompetens, god utbildning, god integritet och en stabil värdegrund.

Inte sällan nämns att kunskapen är låg om vad en reservofficer är, både inom och utanför Försvarsmakten. Hur skulle du beskriva för den som känner sig osäker?

– Det är en grundkompetens som man kan nyttja och utveckla för att öka sin egen handlingsfrihet som krigs­förbandschef. Reservofficeren ska ses som en självklar del i utveckling, övning och vidmakthållande av förband och materiel.

Hur skulle du vilja att ett optimalt reservofficerssystem såg ut?

– Utgångspunkten är att reserv­officeren är en självklar, aktiv och naturlig komponent i hela kompetensbygget.

Stora delar av vår krigsorganisation kommer ju så småningom att bäras upp av tidvis tjänstgörande personal. Det kommer att finnas krav på oss att bidra även utanför Sveriges gränser när vi ingår i Nato. Vi måste förfoga över en produktionsapparat som är värdig målbilden, så att både innehållet i och kapaciteten faktiskt kan producera det antal reservare som behövs. Det måste också finnas mer handgripliga, naturliga relationer mellan krigsförbandet och den enskilde reserv­officeren, en aktiv tvåsamhet och ansvarstagande för kompetensutveckling.

Vad krävs för att nå dit?

– Reservofficerssystemet måste bära sig självt och inte vara beroende av förtidsavgångna eller pensionerade yrkesofficerare. Vi behöver se över våra måltal och så tidigt som möjligt ta höjd för en produktionsapparat som faktiskt har förutsättningar att avkasta den mängd reservofficerare som behövs.

Och attitydmässigt?

– Att fortsätta att spotta på stenen för att göra reservofficeren till en helt naturlig del i ett krigsförbands liv. Att ha en miljö där det är helt självklart för krigsförbandschefer att både ha och ta dialogen och där reservofficeren av egna drivkrafter gör vad man kan för att hålla kontakten med förbandet. Att ha och identifiera fortsatt lämpliga befattningar, framför allt på plutons- och kompaninivå, men också i stabsnivåer på olika ledningsnivåer.

– Jag vill också att vi på ett ännu mer aktivt sätt öppnar för reservofficerare att jobba i befattningar i produktionen, i utbildning av värnpliktiga och i övningar och i högkvarteret. Det skapar en enorm flexibilitet när man kan få det här att lira på ett anständigt sätt. Det är så de gör i andra länder.

– En annan sak jag funderat mycket på är hur man i hela kompetensförsörjningssystemet skapa möjligheter för personal att röra sig mellan olika kategorier och inte vara fastlåst eller mötas av stängda dörrar. Vi bör kunna möta detta.

År 2035 kommer minst 5 000 reserv­officerare att behövas i krigsorganisationen. Enbart för att möta pensionsavgångarna kommer fler än 2000 nya reservare att behövas. Vad bör åtgärdas omgående?

– Vi behöver göra en inventering av vad vi har i våra förband, både vad gäller befattningar, befintliga reservofficers­kontrakt, den faktiska kompetensen och förutsättningarna. Vi behöver se om det finns utrymme att kompetensutveckla, eller om vi ska gå till avveckling. I samma andetag måste man på krigsförbands- och försvarsgrensnivå verkligen gå igenom hela befattningsstrukturen och utsätta sig själv för en ganska hårdhänt analys för att se vilka befattningar som oundgängligen kräver en examen i krigsvetenskap och vilka som måste vara möjliga att besätta med reservofficerare.

Det direktivet skulle ha gått ut under sommaren, men så har inte skett.

– Nej. Men det kommer att gå ut, det måste göras.

Och vad bör göras på kort sikt?

– Vi behöver sätta organisationen.

I vissa fall kommer det nog bli ett antal ganska hårdhänta justeringar. Det kommer att krävas ett väldigt fokus för att de första fem, sex åren efter ett Natomedlemskap både fylla förband som ska stå i beredskap och delta i Natos beredskapsuppgifter. Till det ska vi bidraga med cirka 250 officerare i Natos kommandostruktur. Jag ser det som helt självklart att en reserv­officer med rätt kompetens, förutsättningar och familjesituation skulle kunna åka ut och ta en befattning i Natos kommandostruktur under en treårs­period.

Vad hindrar Försvarsmakten från att öka tempot i reservofficersfrågan?

– Vi har helt enkelt vansinnigt mycket att göra. Det leder till att det ibland blir ett nödvändigt fokus på vad som står precis framför nästippen, exempelvis stödet till Ukraina. Även om vi får mycket mer resurser nu än tidigare har vi inte frikort att investera dem hur vi vill, det finns en lång rad politiska styrningar. Vi ska inte låta oss hindras, men vara medvetna om det. Våra mål är satta mot 2025 och 2030 och vi är inte där än.