NATO NÄSTA

Styrdonet är kopplat till motorn och är det som gör att man kan svänga. Det här är inte som en vanlig bil, utan styrdonet fördelar kraften mellan banden. Beroende på om man svänger vänster eller höger blir det olika mycket kraft på respektive band och det är det som gör att vagnen svänger.

RO/Fk Truls Hambraeus, visar de blivande stridsfordonscheferna hur pjäsen och tornet på Stridsfordon 90 styrs. Det är tisdag och de värnpliktiga plutonbefäls­elevernas andra dag inne i utbildnings­hallen på Södra skånska regementet P 7.

– I vår har de genomgått sin grundläggande soldatutbildning följt av flera veckors fordonsutbildning med minibuss och terrängbil. I dag står inventering av Stridsfordon 90 på schemat, berättar Truls Hambraeus.

Han trivs som värnpliktsinstruktör, men från och med i höst väntar något helt annat. Då påbörjar han sin träning för att ta plats i bataljonsstaben och Sveriges första truppbidrag inom Nato.

***

Sveriges medlemskap i Nato har i vår lett till beslutet att Försvarsmakten ska bidra med ett arméförband inom ramen för Nato Forward Land Forces (FLF). Sverige ska tillsammans med Danmark dela på ansvaret i Lettland, under kanadensisk brigadledning.

”Det här blir ett av de initialt synligaste bidragen från armén till Natos kollektiva försvar och en uppgift vi tar på största allvar”, sade generalmajor Jonny Lindfors, arméchef, i januari när uppdraget offentliggjordes.

Formellt kom uppgiften först i april att tilldelas Södra skånska regementet P 7, men ute på Revingehed har förberedelserna pågått sedan förra sommaren.

Omkring årsskiftet 2024/2025 ska man stå redo att skicka en reducerad bataljon till militärbasen Adazi utanför Riga med uppemot 600 anställda varav drygt 170 nyanställda soldater. Man har också sökt stöd från reservofficerskåren, där reserv­officerare bland annat syns i befattningar som ställföreträdande bataljonchef och stridsledare i bataljonsstaben.

Den samlade uppgiften: Att verka avskräckande för ett eventuellt ryskt anfall mot väst och Nato.

***

Truls Hambraeus är 21 år och bor i Lund. Han spelar piano, tycker om att vindsurfa, vill bli civilingenjör – och egentligen skulle han inte alls vara på väg till Lettland.

– Nej, min tanke var bara att göra värnpliktsutbildning. Jag ryckte in 20 dagar efter studenten som kompanibefälselev på P 7. Sedan visade det sig att jag trivdes.

Det blev därför reservofficersutbildning direkt efter muck, under vilken han bland annat fick möjlighet att truppföra som plutonchef på P 7. Han bestämde sig för att också göra sitt fänriksår, och började i rollen som värnplikts­instruktör på ett pansarskyttekompani. Så dök möjligheten upp att åka med bataljonen till Norge och Nordic Response 24, en integrerad del av Nato-övningsserien Steadfast Defender, för att truppföra i bataljonsstaben.

– Gud vad kul det var. Det är ju det som driver mig – att få truppföra, säger Truls Hambraeus.

Så när frågan om han ville bli del av bataljonsstaben i det svenska bidraget till Lettland bestämde han sig för att behålla de gröna kläderna på ytterligare ett år innan det blir studier och civil karriär.

Snart börjar träningen inför insatsen i Lettland där Truls Hambraeus har blivit placerad som stridsledare i staben.

– I höst ska det bli väldigt intressant med ledningsträningsövningar (LTÖ).

Övningarna är tänkta som verktyg för att utveckla stabens förmåga att leda förbandet och utveckla nya taktikmetoder. Truls Hambraeus skickas också iväg på specifik stabsmedlemsträning med inriktning stridsledare.

– Under Nordic Response var allt helt nytt, jag hade aldrig förr hört snacket i bataljonsstaben. Men nu i vår har jag också varit med på Spring Strike och börjar känna att jag lärt mig ganska mycket – men jag är förstås långt ifrån fullärd och ser fram emot mer utbildning.

Att det blev just P 7 som pekades ut att åka tycker överste Lennart Widerström, chef P 7, inte är konstigt

– Södra skånska brigaden är fortfarande under uppbyggnad och möjlig att rikta om.

– Vi har också en god rekryteringskraft här nere och har inte haft problem att fylla platserna, säger Widerström.

P 7 är dessutom ett förband som är vant vid att både stöpas om och delta i internationella insatser. Under 2000-talet har man skickat trupp till bland annat Afghanistan, Kosovo, Liberia och Mali.

– Men det är alltid väldigt farligt att gå in i något nytt och tänka att de gamla erfarenheterna gäller. Man måste förstå detta som ett nytt uppdrag och här finns många skillnader – den största är att det ju faktiskt inte är ett fredsframtvingande eller fredsbevarande uppdrag, utan ett avskräckningsuppdrag. Det är viktigt att vi drar erfarenheter av den första insatsen, säger Widerström och fortsätter:

– De erfarenheter som jag tror vi kan återanvända är hur man gör en hyfsat tidseffektiv och ändamålsenlig utbildning – hur man sätter ihop förbanden, sätter dem på krigsfot och skickar iväg dem.

Vad kommer framför allt att vara annorlunda?

– Om vi tar insatsen i Mali så var verksamheten där given på ett annat sätt. Här snackar vi om en stor förbandskoncentration på ganska liten yta.

Sverige och Danmark turas om att bemanna militärbasen i Lettland ett halvår i taget. Arméchefens inriktning är att P 7 ansvarar för 2025, 2026 och 2027. Ett deltagande med svensk väpnad styrka utomlands förutsätter riksdagens godkännande, och när den här tidningen går till tryck saknas ännu ett sådant. Listan på exakt vad den reducerade bataljonen som skickas ska bestå i är därför ännu oklart, men planen är att skicka ett pansarskyttekompani med stridsfordon 90, ett med pansarterrängbil 360, ett reducerat stridsvagnskompani samt ett gemensamt tross-, ledning- och understödskompani. Utöver detta tillkommer en enhet på plats i Lettland för stöd med logistik. För Truls Hambraeus del är förväntningarna på insatsen höga.

– Jag förväntar mig att det kommer vara mycket samverkan med andra nationer. Framför allt känns det som en viktig del i min resa att formas som reserv­officer.

Bristen på materiel är en utmaning – den ska räcka till på såväl hemmaplan som i Lettland, samtidigt som det redan i dag saknas allt från trosor till kängor och stridsvagnar. Och avtalen är ännu inte på plats för varken officerare eller soldater.

– Vi vet till exempel inte om vi bara får möjlighet att åka hem två gånger under insatsen, som jag vet var villkoren vid insatsen i Mali. Vi har förstått det som att det blir det avtal som gällt vid inter­nationella insatser, men har inte fått besked. Bra avtal är viktigt, säger Truls Hambraeus. Överste Widerström håller med.

– Jag känner mig väldigt trygg med förbandets förmåga, men materielfrågan måste lösas med medvetna beslut och prioriteringar. Logistiken ska vara på plats och avtalen måste bli bra samt kunna omformas efter de första erfarenheterna. Det krävs att man kan hantera det här uppdraget dynamiskt, säger han och avslutar:

– Jag hoppas verkligen att vi får till de förutsättningar som min personal förtjänar för att leverera. De ska vara den gröna väggen, om man tänker igenom vad det fullt ut innebär så förstår man vikten av det.

NATO FORWARD LAND FORCES (FLF)

• Nato Forward Land Forces (FLF) är multinationellt sammansatta stridsgrupper placerade i åtta länder i östra Europa.
• Det var 2017 som FLF-styrkor först placeras i Estland, Lettland, Litauen och Polen. Efter Rysslands fullskaliga invasion i Ukraina 2022 beslutade Nato att bygga upp styrkor även i Bulgarien, Ungern, Rumänien och Slovakien. Stridsgrupperna skiljer sig i storlek och truppslag.
• Sverige och Danmark kommer växelvis att dela på ansvaret för att sätta upp en bataljon under kanadensisk ledning på militärbasen Adazi utanför Riga.
• Södra skånska regementet, P 7, är det svenska förband som kommer att vara först på plats. Väl i Lettland är planen att fortsätta öva i en multi­nationell kontext med övriga förband i divisionen.