Hoppa till innehåll
Reportage

Pionjärer på uppdrag i Lettland

”Mycket går ut på att samverka med andra nationer”, säger Truls om sitt uppdrag i Natostaben. Foto: Emil Malmborg
Reservofficerare utgör en viktig del av den första svenska Natostyrkan som sedan januari är del av den multinationella brigaden i Lettland. RO/Fk Truls är inne på sin femte månad på militärbasen i Adazi utanför Riga.
Text: Maria Widehed / Foto: Emil Malmborg /

Klockan är 06.30 på ett ganska morgonkyligt Camp Valdemar. I den långa grå barackkorridoren trängs flipflops med kängor och färgglada sneakers. Här finns inga sociala ytor eller toaletter, bara 15 kvadrat­meter stora rum där det får plats ett plåtskåp, bord och sängar med metallstommar. Soldaterna delar rum två och två, reservofficer Truls sitter i staben och har fått ett eget rum.

– Läsplattan är trevlig att ha med hemifrån, för då kan man mer eller mindre läsa vilken bok som helst när man är här. Men det viktigaste jag tagit med mig är mitt pingisracket, säger han och välkomnar in till det avskalade rummet.

Det finns inte mindre än tre pingisbord inne på Camp Valdemar. Två lektionssalar har tömts helt för att inrymma tävlingsyta. Det har definitivt blivit en grej – och det ryktas om någon form av avslutningsturnering…

Truls trivs bra på den svenska campen.

– Det är bra boenden, bra kontor, bra mat och här finns goda möjligheter att träna – det finns både löpslingor och ett jättefint gym. På militärbasen mittemot vår camp finns också en superfin idrottsanläggning med tennisbana, volleyboll och klättercentrum. Det är en bra plats där man avslappnat kan möta kollegor från andra nationer.

Senast Reservofficeren träffade Truls skulle han påbörja sin befattningsutbildning. Nu är han fyra månader in i insatsen i Lettland, som stridsledare i staben. Han har en ledningsträningsövning, brigadomspännande Natoövningen Oak Resolve, och nyligen avslutade estländska övningen Hedgehog 25 bakom sig.

– Under övningarna har jag utmanats i min befattning, men även det vardagliga arbetet på campen är väldigt intressant. Mycket av det går ut på att samverka med andra nationer inom den multinationella brigaden, säger Truls och fortsätter:

– Vi är från olika länder med olika kulturer – att lära sig hur andra funkar och komma över språkbarriärer ökar vår förmåga att arbeta i fält. Vi får också en möjlighet att ta positiva erfarenheter från andra försvarsmakter och implementera i vårt försvar, samtidigt som vi lär oss vilka saker vi har som är starkare än andras.

Det är mycket oro i världen och det på­minner om allvaret, varför man är här.

En vanlig dag börjar vid sjutiden. Truls arbete i staben går ut på att förbereda och formulera olika ordrar. Han ansvarar för veckoordern, den rutinmässiga uppdateringen och orderstrukturen till kompanierna. Ofta pågår arbetsdagen fram till kvällsmat.

– Det är mycket jobb när man är här och mycket träning.

Han har hunnit vara hemma i Sverige på leave två gånger och träffat vänner, sambo och familj. Han har också haft ett par permissioner inne i Lettlands huvudstad Riga, även om begränsningarna på plats har varit flera. En rad säkerhets­åtgärder har vidtagits för att minska risken att enskilda soldater kartläggs av ryska spioner.

– Det är mycket oro i världen och det påminner om allvaret, varför man är här. Vi är längst ut i kedjan och det känns viktigt. Den skarpa uppgiften att avskräcka utför vi varje dag genom att vara här, säger Truls.

Genmj Jette Albinus, chef för Natos nordliga division, har beskrivit situationen i Lettland som att det inte är fred utan en hybridfas.

– Det handlar om att försvara nära och kära i Sverige, men också om att försvara demokratin och de värdena som vi tar för givet i Sverige. Sedan om vi gör det från Revingehed eller Adazi spelar mindre roll, säger hon.

Det är en av de första dagarna som det är vårvarmt på campen. Och det blir snabbt riktigt varmt. Här finns ingen grönska, bara grå baracker, grått grus och grå plattor på marken. Soldathemmet är undantaget, där man på träterrassen kvällen innan visat hockey-VM på storbildsskärm. Nu fylls träterassen snabbt av soldater med uppkavlade armar.

Lt Carl, stridsfotoavdelningen vid Operativa kommunikationsförbandet, möter oss utanför barackerna. Han har varit reservofficer sedan 2018 och tjänstgör ofta mer än två månader per år, civilt är han egenföretagare inom media.

– Nu har jag varit i Estland och Lettland ett par veckor, främst för övningen. Jag hoppas att Natomedlemskapet kommer att öppna upp många fler dörrar för att åka utomlands, säger han.

Ett skalskydd avgränsar campens boendedel från ställplatser, garage och spolplatta. Och på andra sidan skyddet står det vård på schemat.

På spolplattan spolas två lastbilar av, på dem monterade splitterskyddade ledningscontainrar. 22-årige fänrik Felix, reserv­officer och ställföreträdande plutonchef på en ledningspluton, har hoppat upp för att inspektera taket och spola av det sista.

Efter värnplikten började han jobba som instruktör på P 7, sedan läste han till reservofficer och till hösten börjar han studera till civilingenjör inom risk, säkerhet och riskhantering vid Lunds tekniska högskola. Vägen till Lettland har varit hans aktiveringsår som reservofficer.

– Det här har varit jättebra, att få jobba fulltid och åka iväg och göra något som det här tror jag är jätteviktigt, säger han.

Vad har varit mest utmanande med tiden i Lettland?

– Att vara helt ny på ett ställe och, trots att man inte själv har koll på läget, styra verksamheten. Tricket är att vara mjuk i knäna och ta saker som de kommer. Som civilanställd tar jag från min tid i Försvarsmakten med mig att jag har blivit en bra problemlösare som snabbt kan fatta beslut. Det har vi fått göra mycket här.

”Krigsdugligheten för förbandet har ökat markant”, säger Övlt Henrik Rosdahl, chef för 71:a bataljonen. Foto: Emil Malmborg

De två lastbilarna har varit med bataljonen under den estländska övningen Hedgehog 25, som skulle pröva försvars­alliansens förmåga att snabbt förstärka och integrera styrkor i landets försvar.
Övlt Henrik Rosdahl är chef för 71:a bataljonen, och han är nöjd med övningen.

– Krigsdugligheten för förbandet har ökat markant med övningarna här, från enskilda soldatfärdigheter till funktionerna i bataljonen och vår förmåga att anpassa oss och hitta nya lösningar. Det är genom att vara här som vi lär oss att vara en del av Nato.

Det man lär sig av att vara här under en så lång period tror jag är ovärderligt.

För 71:a bataljon, vana vid det svenska sättet att öva där man bryter övningen vid kvällen och de stora stridsmomenten är på dagarna, var den fyra dygn långa Hedgehog en ny upplevelse.

– Vi har blivit testade i funktioner och vi har testat våra nya lösningar, som anpassade sätt att agera och gruppera. Och med 96 timmars ihållande övning i ganska risigt väder har soldaterna verkligen fått pressa sig själva. Cheferna också i form av sömnbrist, att fatta beslut och bibehålla sitt stridsvärde. Vår taktik och stridsteknik har också blivit testad mot en helt ny motståndare, säger Rosdahl och fortsätter:

– Det har varit en tuff övning, esterna uppfattar jag har en högre vilja att ta större risker när de övar, och det är någonting vi behöver förhålla oss till när vi är här. Jag tror att de uppfattar hotet från Ryssland som mer nära.

Under övningen har enheter från andra nationer underställts 71:a bataljon.

– Man får genomföra ett mottagande och försöka sy ihop dem med bataljonens verksamhet i fält. I fält utmärker vi svenskar oss i vår ledningsmetod, vi har vid ett flertal tillfällen fått kvitto på att det vi gör, och hur vi utbildar, är rätt. När vi väl har fått ingångsvärden är vi väldigt snabba på att kunna agera, det är en stor styrka, säger Truls.

Insatsen i Lettland pågår under sex månader och lagom till högsommaren väntar hemkomstceremoni på P 7 ute på Revingehed. Förra året fick Truls uppskov i sina studier i industriell ekonomi vid Lunds universitet för att kunna åka till Lettland, men till hösten är det dags att börja läsa till civilingenjör.

För egen del är han nöjd med beslutet att ta ett aktiveringsår i samband med insatsen.

– Det man lär sig av att vara här under en så lång period tror jag är ovärderligt. Framför allt i den försvarsmakt som vi nu har börjat gå mot: en försvarsmakt i Nato.