Hörnfeldts tips föruppgraderad uniform
Meningen med uniform är enhetlighet. Men det finns ändå en möjlighet att uttrycka individualism genom uniformen. Och, inte minst viktigt, påverka sin status något:
– När jag var värnpliktig var det viktigt att mössmärket var slitet, så att man inte skulle se ut som en ”naffe”. Det fanns olika metoder, var det vävt med guldtråd kunde man doppa märket i te…
”Naffe” kallades man för att kläderna luktade naftalin när de var nyuthämtade från förrådet.
Idag är inte doften samma problem, men fortfarande kan det vara svårt att få storleken rätt när man hämtar ut ”Ica-kassen”, som är flottans inofficiella benämning på uniformen man får ut. Både passformen och materialet blir i ärlighetens namn bättre om man går till en skräddare, vilket en del gör.
– Det händer att man får en skräddarsydd uniform i examenspresent, eller kostar på sig en till bröllopet.
Det går också bra att själv köpa skor av bättre kvalitet: det ska vara svarta lågskor, snörade utan perforering. Egna skjortor är vanligt att man har,de behöver ha vit krage och vita manschetter. Om skjortan syns, ska den ha axelklaffar och bröstfickor.
En halsduk i bättre kvalitet kan man köpa. Till mässdräkten funkar en vit sidenscarf. Inom flottan kan den som vill sätta en bröstficka på den skräddarsydda dubbelknäppta kavajen och stoppa en vit näsduk däri. Det är ett statement: ”Jag har sytt upp min egen uniform”.
Olika vapengrenar är olika intresserade av uniformsfixande:
– Inom armén brukar man säga att flottan är ett sätt att klä sig. Och medan jag känner till många officerare i flottan som sytt upp sin uniform i 100 procent ull, så känner jag ingen inom armén som gjort det, konstaterar Anders Hörnfeldt.
Kulturskillnaderna kan ha praktiska orsaker; försvarsgrenarna har olika förutsättningar att hålla sig med kläder. Tänk ryggsäck och tält, eller hytt och skåp. Men inom givna ramar vill människor alltid uttrycka sig.
– Man vill visa vilken yrkeskategori man tillhör. Inom Försvarsmakten är man stolt över att vara flygförare, ubåtsofficer eller amfibieofficer.
Så flygförare gillar sina flygoveraller, armén sina grönkläder. Även flottan har gått mot det mer praktiska visar det sig. Den gamla skinnpajen som var status för några årtionden sedan har övergivits.
– Den var bra mot regn, bara de som jobbade på däck fick hämta ut en sådan. Men trillade man i vattnet var den som ett blysänke. Nu har vi sjörocken, den är mycket bättre men inte alls lika rolig.
Den andra saken som har betydelse är att man vill uttrycka sin individualism.
Det är lätt att göra med mössan, privatköpt eller från förrådet – det är bara att stuka till den.
– På båtmössan brukar man trycka ned framkanten bakom mössmärket så det blir bättre stuk. Den som har basker vill kanske blöta den och låta den torka i lämplig passform på huvudet. Den ska gärna sitta lite klistrad. På fältmössa 90 kan man göra ett veck på skärmen.
På skärmmössa m/48/30/87 finns inne i kapellet en metall- eller plastring som spänner ut det – det händer att man tar bort ringen så att mössan i det närmaste får öronlappar. Det gillas inte alls av Anders Hörnfeldt.
– Personligen drar jag gränsen vid finuniformen. Till den stukar man inte till mössorna.
Och så sist och kanske minst: manschettknapparna. De är vanliga utomlands, och med Nato-inträdet är det möjligt att de får en comeback även i Sverige. Anders Hörnfeldt är en varm förespråkare:
– Här kan man välja något som visar tillhörighet. Eller så vill man kanske ha presenten från barnen, som ett litet uttryck för var man kommer ifrån.
